Detta är vad som bör göras av den som vet sitt eget bästa
Då han eller hon strävar mot fridens tillstånd:
Man bör vara rakryggad, kunnig och hederlig,
Mild i ord och handling, utan stolthet.
Förnöjsam och anspråkslös i föda, utan brådska, lätt tillfredställd,
Klok och med stillade sinnen, betänksam och utan girighet vid besök i familjer.
Man skall inte göra något småsint, för vilka andra kunniga människor kan förebrå en.
Må alla varelser bli lyckliga, må de bli väl till mods och utan fruktan.
Alla levande varelser som finns, svaga såväl som starka,
Långa såväl som korta, fina eller grova, synliga såväl som osynliga,
Boende fjärran eller nära, redan födda eller väntande på födsel -
Må alla varelser bli lyckliga.
Må ingen vilseleda någon annan eller förakta någon för något.
Önska inte varandra ont på grund av vrede eller bittra tankar.
Liksom en moder med sitt liv skyddar sin son, sin ende son,
Så bör du göra ditt sinne vidöppet gentemot alla varelser.
Utveckla vänskap till hela världen, gör ditt sinne vidöppet,
Uppåt, nedåt och i sidled, gör det obehindrat, fritt från hat och avund.
Vare sig du står, rör dig, sitter eller ligger
(hemma, på bussen, tåget eller flyget, köande vid busshållplatsen, på arbetsplatsen, bland vänner, det vill säga överallt och inte bara på meditationskudden, min. anmärkn.) -
Sålänge du är fri från sömnighet bör du öva denna medvetenhet,
Ty detta är ett gudatillstånd här, säger man.
Den som vänder sig bort från teorier, är insiktsfull och karaktärsfast,
Och röjer njutningsbegäret ur vägen -
En sådan människa skall förvisso ej födas igen.
Till toppen av sidan
Om munkar, nunnor och lekmän - Ur Anguttara Nikaya
|
"Munkar, det finns fyra slags människor som bildar efterföljarnas juvel om de är visa, behärskade, erfarna, fyllda med tillförsikt, kännare av Läran och om de följer Lärans väg. Vilka är dess fyra?
Munken, nunnan och ordinerade manliga och kvinnliga lekmän, förutsatt att de är visa, behärskade, erfarna, fyllda med tillförsikt och insikt, kännare av Läran, och om de följer Lärans väg." (ur Pali kanon, Anguttara Nikaya 4, kap.1/7)
Dessa fyra juveler kallar man även efterföljarnas (sangha) fyra lyktor (caturvarga på palispråket). En lykta lyser i natten. Här ville Buddha framhäva att det inte bara är munkar och nunnor som räknas som uppriktigt praktiserande utan även ordinerade män och kvinnor som lever i samhället under förutsättning att de verkligen praktiserar Buddhas Lära hängivet och uthålligt.
Till toppen av sidan
|
Den trefaldiga tillflykten
Namô Tassa Bhagavatô Arahatô Sammâsambuddhassa
Buddham saranam gacchâmi
Dhammam saranam gacchâmi
Sangham saranam gacchâmi
Till Buddha, den vördade läraren, går jag såsom min tillflykt.
Till Dharma, hans lära som får oss att se klart, går jag såsom min tillflykt.
Till Sangha, gemenskapen av Buddhas lärjungar som jag inordnar mig i, går jag såsom min tillflykt.
För andra gången:
Till Buddha, Upplysningens allt genomströmmande ljus går jag såsom min tillflykt.
Till Dharma, den till befrielse ledande strömmen, går jag såsom min tillflykt.
Till Sangha, de Upplystas gemenskap, vars föredöme jag följer, går jag såsom min tillflykt.
För tredje gången:
Till Buddha, ljuset inom mig som ännu döljes av okunnighetens slöjor, går jag såsom min tillflykt.
Till Dharma, den inneboende kraften i mig som får mig att riva sönder okunnighetens slöjor, går jag såsom min tillflykt.
Till Sangha, alla levande varelsers gemenskap som tillsammans med oss går på vägen till befrielse, går jag såsom min tillflykt.
(rekommenderad recitation av Ven. Advayavajra)
Till toppen av sidan
Song of the Direct View
|
Inside the indestructible drop on the eightpetalled lotus
At the centre of the main energy channel
the most precious Root Guru takes the form of Je Rinpoche -
And performs the dance of the vajramind. To him I bow down.
All things of samsara and nirvana are mere projections of one's own mind.
That mind, too, is beyond birth and death,
Abiding in the ultimate mode of Being.
E-ma-ho: Most wondrous!
In the vision of my mind as being inseparable one with emptiness -
a cloud suspended in the autum sky -
all mental entanglements subsided:
I an unborn yogi of space.
Nothing truly existent, all things a great falsity:
Sights and sounds I now understand as scenes in a play.
Through experiencing this great union of manifestation and emptiness,
a union joyous to behold,
I gained knowledge of the infallible nature of the conventional laws of nature.
Owing to the kindness of my perfect teacher
And to the exellent teachings of the mighty Tsong Khapa -
one with Manjusri, the Treasury of Wisdom -
to this song of plain facts I could not but give voice.
Ur Songs of Spiritual Change av Gyalwa Kalzang Gyatso, den 7:e Dalai Lama
Till toppen av sidan
|
Mot intolerans och andlig trångsynthet
av Lama Anagarika Govinda
|
Religioner som möjliggör att människan kan utveckla hela sin individualitet blir till humanismens stöttepelare. Däremot blir den religionen till humanismens fiende som gör anspråk på att äga den allena saliggörande sanningen och som ringaktar individuella övertygelser. Detta gäller i synnerhet om en religion blir till en politisk eller samhällelig maktfaktor.
Je mer anhängare till en trosriktning som avskärmar sig från andra trosinriktingar, ju större blir faran för ensidighet och intolerans. Mötet och stadig kontakt med människor med andra uppfattningar blir till prövostenen för värdet hos en trosinriktning. Mötet med andra tvingar var och en till ett personligt ställningstagande inför problem hos den egna och andras religion samt till att tänka igenom och bli medveten om bakgrunden och syftet med den egna religionen.
Religionernas likheter och olikheter kan bli till en inspirationskälla. Varje religion har på sitt sätt vunnit tillgång till en upplevelse på djupet och har utvecklat praktiska vägar till upplevelsens förverkligande som kan bli till nytta även för andra trosinriktningar utan att för den skull våldföra sig på resp. religions egenart.
Även existensen av olika inriktningar inom en och samma religion står inte i motsats till deras sanningshalt, eftersom samma sanning har lika många dimensioner som den har tolkningsmöjligheter. Därför kan det inte finnas något som "den enda sanna tron" och det innebär att människan kan hitta ett individuellt svar på religiösa spörsmål även utanför ramen för de konventionella och etablerade religionerna.
Det är däremot väsentligt att få kunskap om olika möjligheter till religiös världsåskådning, eftersom sådan kunskap bevarar oss från intolerans och andlig trångsynthet. Olika religioner borde främja sådan kunskap så att deras anhängare inte praktiserar på grund av okunskap om andra vägar eller andlig tröghet eller för att vinna fördelar i samhället eller därför att de hyser fördomar mot andra. När man praktiserar en religion bör det göras med ärlig och djup övertygelse. Följaktligen borde religionerna hålla sig till antalet verkliga bekännare istället för att stödja sig på politiska eller samhälleliga rättigheter.
Ett av de olika religionerna främjat vänskapligt och andligt utbyte leder till större förståelse för varandra och kanske närmande men säkerligen inte till att religionerna smälter ihop eller att en segrar över alla andra.
Sanningen hos en religion eller världsåskådning kan aldrig vara föremål får något "bevis". Sanning består av en meningsfull koordination av upplevd erfarenhet i det mänskliga sinnet, det vill säga i en skapande process vars värde när det gäller verklighet och verkan är beroende av den fullkomliga och motsättningsfria överensstämmelsen av alla processens komponenter med varandra och med helhetsbilden. Helheten får således aldrig glömmas när de enskilda delarna presenteras.
Ur denna synpunkt kan vi förstå ett uttalande av Kung Fu Tze: "Det är inte sanningen som gör människan stor, utan människan som gör sanningen stor."
I anslutning till det skulle vi kunna säga att det inte är religionen som gör människan stor utan människan som gör religionen stor. Ty det är inte tillhörigheten till en bestämd religion som gör oss till bättre människor, utan vad vi gör av den religion vi bekänner oss till. Vi måste fylla vår religion med vår eget liv och förverkliga den. Värdet hos en religion kan enbart bedömas genom anhängarnas etiska och andliga nivå.
Vårt tänkande och vår interpretation av världen liksom vår ställning inom den bestäms huvudsakligen av vår uppfostran, utbildning och genom kulturhistoriska och sociologiska faktorer. Våra djupaste upplevelser hör däremot hemma inom en sfär som är gemensam för alla människor. Kriteriet för religioner idag är inte längre en dogm som grundar sig på intellekt eller uppenbarelse, utan det är den religiösa upplevelsen vars verklighet ger riktning och värdighet åt det mänskliga livet. Varje religion erbjuder många hjälpmedel för att uppnå detta: bön, meditation, inre vision, att bli ett med dess kärna, etik, hjälpsamhet, förbarmande, kärlek till nästan, medkänsla med allt levande, självuppgivelse, uppriktighet, undersökning av ens samvete, viljan till insikt, opartiskhet och tålamod.
De interreligiösa mötenas betydelse ligger i utbytet av ömsesidiga erfarenheter till gagn för alla inblandade. Att erkänna dessa erfarenheter innebär ingen fara utan istället berikas det kulturella livet utan att religiösa uppfattningar slätas ut, upphävs, förvanskas eller försvagas i fråga om olikheter och specifika uttrycksformer. Problemet är inte religionernas olikheter utan strävanden att få dem alla på en gemensam nämnare.
Ovan nämnda värderingar - som erkänns av alla världsreligioner och som spelar en huvudroll som ett medel till deras förverkligande - bildar grundvalen för de mänskliga rättigheterna såsom de proklameras av FN-chartan och grundlagen hos alla civiliserade stater. Det är religionernas uppgift att hålla dess värderingar levande för att de inte enbart efterlevs på grund av statliga eller internationella lagar. De bör efterlevas genom den enskildes känsla inför livets helighet och med medfödd aktning inför människans värde och samvetsfrihet oberoende av ras, samhällsklass eller religion. Inget yttre tvång, ingen statlig eller politisk likriktning kan ge upphov till ett etiskt förhållningssätt. Det måste istället ha sitt ursprung i människans innersta väsen.
Översättning från tyska ur "Der Kreis", nr. 243, vår 2002
Till toppen av sidan
|
Nirvana
av Lama Anagarika Govinda
|
Nirvana är inte något ideal som syftar till individuell befrielse från lidande. Framförallt är det viktigt att påpeka att begreppet Nirvana tolkas olika inom hinduismen och buddhismen. Inom hinduismen är Nirvana mer eller mindre ett metafysiskt koncept.
Samadhi innebär en process av inre helhet där man är fullkomligt integrerad för ett kort ögonblick. Nirvana i buddhismen däremot betyder ett rent psykologiskt uttryck för det som vi kan erfara när girighet, hat och okunnighet har eliminerats. Girighet och hat står för de extrema känslor som bestämmer vår inställning gentemot fenomen och andra levande väsen så att vi dras till den ena och vill avvisa den andra.
Ett felaktigt sätt att se på saker och ting får oss att inbilla oss att vi skulle ha ett "evigt" eget varat, dvs. jag eller ego, fullständigt isolerat från andra. Att övervinna dessa hinder, dvs. föreställningen om jaget och den därur resulterande illusionen att vi kan äga något eller tillbakavisa något, - det är nirvana.
Genom att se på Buddhas förebild utvecklades bodhisattva-idealet som i viss mån går utöver en föreställning om nirvana som något statiskt, ty om bodhisattvan uppnår nirvana får han eller hon inte stå kvar där. Och vi kan enbart tala om att bodhisattvan "avstår" från att ingå i nirvana eller parinirvana så länge nirvana uppfattas blott som ett ideal om ett statiskt lugn och befrielse från individuellt lidande.
Men om vi vill stanna kvar inom Buddhas definition av ordet nirvana - där nirvana betyder frihet från girighet, hat och förblindelse/ vanföreställningar/ okunnighet (alltså inte har något att göra med metafysisk spekulation eller ett statiskt tillstånd av lugn) då kan det inte bli tal om att "avstå från nirvana" eftersom det skulle inte betyda annat än avsiktligt bibehållande av just den okunnigheten som är roten till de tre negativa egenskaperna.
Bodhisattvan däremot avstår inte alls från den fullkomliga insikten, tvärtom: han avstår för den fullkomliga upplysningens (samyaksambodhi) skull från en befrielse från rent personligt lidande så som Buddhan i vår tidsålder och buddhorna i tidigare perioder gjorde det för att alla levande varelser skulle kunna ta del av deras upplysning och för att tända upplysningsmedvetandet (bodhicitta) i dem.
Ordet "nirvâna" förekommer inte i den äldsta återgivningen av Buddha Gautamas predikningar, utan istället är det tal om "den högsta fullkomliga upplysningen" (anuttara sammâ sambodhi). Därför är det just detta som var och en borde sträva efter om man bemödar sig att gå i Buddhas fotspår och obekymrad om detta tillstånd kan nås i detta liv eller i något kommande liv. Även om det här idealet skulle var ouppnåelig - och den säkraste garantin att det inte är så bevisas av existensen av den historiske Buddha liksom många av hans upplysta efterföljare - så måste idealet ändå vara som en klart lysande fyrbåk för att ge oss en riktningsvisande förebild för vårt liv.
(Ur Der Kreis, nr. 247, vår 2003. Översatt av Dharmavajra)
Till toppen av sidan
|
Tillflykt - eller ej?
av Dharmavajra
|
Tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha
-
vad betyder det egentligen för oss -
eller betyder det ingenting?
Dessa rader ska inledas med två citat:
"Där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid, där finns Mahâmudrâ närvarande. Genom att inta en sådan hållning uppnås högsta upplysning. Det ursprungliga sinnets skattkammare är fri från självisk lidelse och lyser som den oändliga himlen." (Tilopa)
Lama Govinda upphörde aldrig att påminna sina lärjungar om följande uttalande av Buddha:"Liksom det stora världshavet endast har en enda smak, nämligen saltets, likaså har min lära endast en enda smak, nämligen befrielsens."
Båda citat anknyter till den storartade visionen som Buddha hade under upplysningens natt. Denna vision och hans upplysningsupplevelse blev sedan utgångspunkten för mera än 40 års undervisning av Buddha i syfte att visa människorna vägen dit där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid. Buddhas vision pekar på sinnets totala befrielse. Det är följaktligen en meditationserfarenhet. Därför är det som vi kallar buddhism en storartad väg till egen inre erfarenhet, med Buddhas undervisning som vägvisare.
Buddhist är en person som inte enbart säger ja till denna väg och dess ideal men som också anser det vara möjligt att förverkliga idealen. Därför öppnar han sig åt denna väg och engagerar sig. Han eller hon är beredd att fjärma allt som hindrar vägens förverkligande. Det är detta engagemang som gör en till buddhist.
Traditionellt uttrycks detta engagemang i en medveten handling som kallas Tillflykt, tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha.
Buddham saranam gacchâmi.
Så här låter den urgamla formeln. Ofta översatt till svenska som "Jag tager min tillflykt till Buddha". Men flyr vi till något ställe? Nej!
Buddha ville inte att vi flyr undan livet till en massa pseudosysslor, utan han ville att vi skulle öppna oss för livets möjligheter och förpliktelser. Det betyder att vi först av allt ska börja se vem vi är, och till det krävs uppmärksamhet/aktsamhet (sati på pali-språket). Det är utgångspunkten för all buddhistisk träning.
Ordet sarana betyder också skydd, hjälp, ett tak över huvudet, men inte något ställe där man gömmer sig. Tvärtemot, det är ett tillstånd där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid.
Jag tager min tillflykt till Buddha? Nej, vi tar inte heller något. Gacchami betyder på sanskrit och pali helt enkelt "jag går". (1. person presens indikativ aktiv av roten gam = gå). Att ta något skulle betyda att vi vill hålla fast något och det kan vi egentligen inte enligt Buddhas Lära. Tvärtom, Buddha uppmanar oss att gå dit där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid. Samma sak gäller naturligtvis för följande två formuleringar:
Dhammam saranam gacchami och
Sangham saranam gacchami.
Vi flyr således varken till Buddha, Dharma eller Sangha, utan vi går till Buddha, Dharma och Sangha som vår vägvisare och vårt skydd. Inte ens Dharman, det vill säga Buddhas Lära, kan vi hålla fast. Buddhas berömda liknelse om flotten borde vi alltid hålla i minnet.
Just därför skulle man kanske ge även betydelsen engagemang till ordet tillflykt. Vi öppnar oss, och det har naturligtvis också att göra med hängivelse. Tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha är inte heller något som vi gör en gång utan det är en stadig ledsagare på vår väg. Det betyder också att kontinuerligt växa in i tillflykten, en förståelse av Läran genom egen erfarenhet och praktik av etik, studier och meditation. Ur denna erfarenhet växer förtroende, sraddha på pali. Det är inte någon blind tro utan en inre motor. Först då blir de tre juvelerna till en sann tillflykt, till ett allt omfattande engagemang.
Om någon skulle fråga mig om det skulle vara meningsfullt att börja med den 3-faldiga tillflykten för någon som just börjat närma sig Buddhas Lära, då skulle jag avråda. För tillflykten behövs först egen inre erfarenhet genom en tids regelbundet utövad meditation. En rent intellektuell övertygelse om Buddhas Lära är ytterst sällan källan som verkligt engagemang växer fram ur. Den egna inre erfarenheten får oss att växa och sedan kan upplevelsen av tillflykten uttryckas på flera plan:
A) En äkta känsla för Buddhas Lära och de däri formulerade idéerna uppstår, liksom en stark önskan att gå denna väg. Här görs oftast en djup erfarenhet av meditation. Men så många andra saker brukar komma emellan. Tillflykten och det första engagemanget tenderar att trängas i bakgrunden av andra intressen och förpliktelser. Den första heta lågan har brunnit ner och tillflyktens ideal löper faran att sova törnrosasömnen.
B) Här har den egna erfarenheten av Läran fördjupats, och tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha har blivit den centrala punkten i ens liv. Det finns ingen väg tillbaka. De tre juvelerna är nu som lysande stjärnor på natthimlen, en vägvisare i mörkret. Daglig praxis med recitation och meditation har nu blivit en integrerad del av vardagen utan att för den skull upplevas som ett påtvingat måste. Istället bärs ens Dharma-praxis upp av en känsla av glädje.
Är det inte ofta så att vi är mycket upptagna med familjeliv, arbete, fritidssysslor och ibland med politiska aktiviteter? Då och då besöker vi en kyrka, tempel eller moské, kanske för att delta i dop, bröllop eller begravning - och i grund och botten är vi rätt belåtna med det. Bröllop kan vara mycket trevligt, man träffar släktingar och goda vänner, äter och dricker gott, dansar. Nåväl, litet religiös ceremoni får man då ta med på köpet.
Men plötsligt händer något som skakar om oss. Hos Buddha var det de 4 utflykterna från palatset som skildras i sutra-texterna. Han var fortfarande prins och konfronterades nu med åldrande, sjukdom, död och en kringvandrande asket. Hui Neng, den sedermera 6. patriarken inom Zen-buddhismen, berördes djupt, när han som ung man stod på torget för att sälja allehanda saker. Då råkade han höra en recitation av Diamantsutran från ett intilliggande tempel. Det förändrade hans liv. Hos mig själv var det upplevelsen av att komma hem när jag besökte Bodhgaya under min första resa till Indien 1981 och under en period där jag kände stark andlig ambivalens. Jag stannade således en hel månad i Bodhgaya. Religioner kan inspirera oss och hjälpa oss att mogna som människor och på så sätt utveckla alla våra möjligheter.
Vad betyder nu Buddha, Dharma och Sangha som vi går till som vår tillflykt?
Buddha är för det första den dåvarande prinsen och senare asketen Siddharta Gotama som blev till Buddha Shakyamuni. Han förkunnade en lära som bygger på hans upplevelse under natten då han blev en upplyst. Tillflykten betyder för det andra tillflykten till Buddha som upplysningsgnistan och det förverkligade tillståndet av upplysning.
I Mahâyânottaratantrashastra kan vi läsa:
"Till syvende og sidst är tillflykten Buddha och endast Buddha. Eftersom den helige förkroppsligar dharmakâya och när det gäller sangha så representerar han den fullkomliga sanghan." (citat taget ur Gampopa: Jewelornament of Liberation, s. 101.)
Även mästare Asanga hyste denna uppfattning:
" Den outtömliga tillflykten, den ständiga tillflykten, den eviga tillflykten, den mest upphöjda tillflykten är endast en. Och vad är det? Det är Tathâgata, Arahat, den fullkomlige och ytterst perfekte Buddha." (citat taget ur Gampopa: Jewelornament of Liberation, s. 102.)
När man ser på Buddha från förverkligandets infallsvinkel anses Buddha i Mahâyânabuddhismen och i Vajrayâna som fullkomlig eftersom han förkroppsligar de tre kropparna (kaya), det vill säga dharmakâya, sambhogakâya och nirmanakâya. Dharma definieras i detta sammanhang även som fridens och nirvanas Dharma. Sangha defineras här som Bodhisattvasanghan på ett plan av sublimt förverkligande.
Dharma som lära är först de muntligt traderade och senare nedskrivna lärotalen av Buddha Shakyamuni som han formulerade dem som filosofi, etik och meditationsanvisningar. De äldsta formen har bevarats i den s.k. Pali-kanon på pali-språket. Men Dharma är också erfarenheten och användningen av de fyra ädla sanningarna i ens eget liv genom att praktisera meditation och i sin vardag utveckla kärlek, medkänsla, medkännande glädje och jämnmod fritt från egots begränsningar.
Dharman och Sanghan såsom gemenskap av praktiserande människor är däremot aldrig permanent. Kom ihåg liknelsen om flotten. I sutra-texten om den stora befrielsen kan vi läsa: "I korthet kan tillflykten sägas vara en, men formulerad som metod är den trefaldig, det vill säga Buddha, Dharma och Sangha.
Sangha var ursprungligen munkarnas och nunnornas församling (bhikkhu och bhikkhûni), dvs. de som blivit fullt ordinerade liksom de ordinerade lekmännen/kvinnor (upasâka och upâsikâ). De bildade vad som beskrivs med Caturvarga, de 4 grenarna av den ädla församligen. Vi hittar beskrivningen i lärotexten: Sanghans juveler (Anguttara Nikaya 4, 7 i Pali kanon). Sett från Mahayana-buddhismens synpunkt hör även bodhisattva-sanghan hit, och några nutida lärare inom buddhismen har även definierat Sangha som gemenskapen av alla människor som praktiserar Buddhas lära.
Enligt min mening får Sangha sitt starkaste uttryck i en grupp människor - ovidkommande om de lever klosterliv eller inte - som verkligen försöker att gå Buddhas väg och i sin praxis eftersträvar en harmonisering och fulländning av sin personliga utveckling. Dessutom har de en starkt utpräglad känsla för och hyser en önskan att deras buddhistiska praxis ska bli till gagn för allt levande.
Det stora föredömet för Sangha är bodhisattvavägen. Bodhisattvas är väsen som alltid verkar för att visa för andra vägen till befrielse från hat, girighet och förblindelse. De kan även offra sitt liv för att hjälpa andra levande varelser. Tänk på Jataka-berättelserna, det är berättelser ur Buddhas tidigare liv, där bodhisattvan (i detta fall den blivande Buddha Shakyamuni) ibland offrar sig själv för att rädda andra. Vi ska också komma ihåg de stora bodhisattvas som Avalokitesvara (Tchenresig på tibetanska) och Manjusri (Djampelyang på tib.). Men vi bör inte glömma alla de människor som har lovat att tända upplysningsgnistan i sig själva (bodhicitta) för att gå bodhisattvavägen, till att börja med i detta liv. Man kan medvetandegöra denna avsikt varje dag som en avslutning av ens meditation i enkla självvalda ord eller i högtidliga formuleringar av bodhisattvalöftet.
Tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha reciteras dagligen av nästan alla buddhistiska grupper, oftast före meditationen. Här finns olika formuleringar, långa och korta, på pali-språket, på sanskrit, tibetanska, japanska, kinesiska, eller på västerländska språk. De används allteftersom vilken buddhistisk inriktning man tillhör, eller så kan man alternera mellan dessa formuleringar eftersom de ofta speglar olika aspekter av Buddhas lära.
Efter någon tid uppstår kanske en önskan att genomgå en medveten tillflyktsceremoni inför en lärare och inbjudna vittnen. Kanske kan man säga att det inte är nödvändigt och att det bara är ett psykologiskt knep. Varför alltid ceremonier?
Men från sinnet utgår fenomenen. Denna lära hittar vi redan i Dhammapada, en av de äldsta lärotexterna. Den medvetna handlingen skapar även gynnsam karma. Den yttre ceremonin kan hjälpa oss och bidra till en öppen hållning mellan lärare och lärjunge genom att hela akten har lyfts ut ur den vardagliga rutinen. Därigenom blir ceremonin en väg till helhet, det vill säga intellektuellt och känslomässigt. Den på det sättet upplevda tillflykten blir också ett skydd i vardagen. Man står under buddhornas och lärans beskydd. Det här låter naturligtvis som en religion med stark betoning av tro. Men ju längre jag har försökt att gå Buddhas väg, numera drygt 20 år, ju mer har jag känt detta skydd. Fast man kan inte diskutera det man kan enbart erfara det.
Kanske kunde man säga att tillflykten i början är ett slags projektion av det egna sinnet på ett avlägset ideal. Med tilltagande eget praktiserande blir tillflykten till ett verktyg på vägen. Den av sinnet skapade och utanför upplevda tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha strålar tillbaka och förändrar oss.
När man deltar i en tillflyktsceremoni inriktas tillflykten på Buddha som den fullständigt uppvaknade (sammâ sambuddha), eftersom han representerar läran och gemenskapen i dess renaste form. I Gopaka-Mogallana-Sutta i Pali Kanon (Medellånga samlingen, nr. 3) uttrycks det på följande sätt:
"Det finns inte en enda munk som är utrustad med samma kvaliteter som Arahant, den fullkomligt Upplyste och som har förverkligat dessa kvaliteter fullt ut. Eftersom den Upplyste är skaparen av den oskapade vägen, upphovsmannen av vägen utan början, förkunnaren av vägen som inte kan förkunnas, vägens kännare. Han förklarar vägen. Lärjungarna följer vägen som upptäcktes och förkunnades för dem. De har inte upptäckt och formulerat vägen själva."
Skaparen av den oskapade vägen, upphovsmannen av vägen utan början - påminns vi här inte om uttryckssättet i paradoxer så som vi kan läsa det i Diamant-Sutran och i den berömda Hjärt-Sutran? Båda är texter ur Mahayana-buddhismen. När man mediterar över texten i Gopaka-Mogallana-Sutta kan porten till Buddhas väg öppnas och vi upplever våra steg på vägen fullt medvetna. Vägen och Buddha som symbol för upplysningen är en och samma sak enligt min känsla.
Den egna upplevelsen av att gå på Buddhas väg är även den upplevda tillflykten. Här kan sammâ ditthi, den fullkomliga insikten, erfaras och med det menas att själv ha upplevt och erfarit de fyra ädla sanningarna istället för att bara ha läst om dem.
Endast med en sådan utgångspunkt föds en vilja och en insats där man aktivt går på vägen i tankar, ord och gärning. Genom stadig fördjupning och förinnerligande kan vägen leda till upplysning. Om vi skulle uttrycka det i traditionella termer skulle man kunna säga att denna upplevda insikt i de fyra sanningarna även blir till sotapatti, dvs. inträde i strömmen. Det innebär att vi har övervunnit de första tre bojorna: tron på ett ego, fastklängande vid riter och ritualer för deras egen skull, liksom ständiga tvivelsmål.
Här ska ytterligare två citat anföras:
1. Ur Manjushrivikrditasûtra:
"Idag går jag till Buddha, Dharma och bodhisattvas upphöjda gemenskap, Sangha, såsom min tillflykt. Sådan tillflykt hjälper de räddhågsna att övervinna sin rädsla, och tillflykten innebär ett skydd för oskyddade." (citat ur Gampopa: Gems of Dharma, Jewels of Freedom, s. 103, svensk översättning under titeln: Befrielsens juvelornament)
2. Ur Mahâparinirvânasûtra:
"Den som har tagit tillflykt till de tre juvelerna kommer att vara utan fruktan." (citat ur ovan, s. 104).
Men kan de tre juvelerna verkligen beskydda oss utan att man verkligen försöker att praktisera Läran? Det är många som så där bland andra saker har tagit del i en buddhistisk tillflyktsceremoni och sedan menar de att nu står man även under buddhornas beskydd. Man känner sig lugn, det kan iallafall inte skada. Det skulle enligt min mening vara en magisk föreställning och har inget att göra med tillflykten som en medveten handling.
Den medvetna tillflykten till Buddha, Dharma och Sangha anses därför som mycket viktigt hos de allra flesta inriktningar av buddhismen. Om vi tittar på de buddhistiska texterna så blir det än mera tydligt hur många av buddhismens stora lärare har haft och formulerat tankar kring just tillflykten.
Här ska nämnas ett exempel, nämligen den ärovördige Gampopa, grundaren av Kagyudpa-skolan inom den tibetanska buddhismen. I sin omfattande avhandling "Befrielsens juvelornament" (thar.pa.rin.po.che'i.rgyen, i korthet Dagpo Tarjen) ägnas hela det åttonde kapitlet åt tillflykten, där olika aspekter belysas. Ett avsnitt av denna text handlar om några konsekvenser av tillflykten och bär rubriken: "Tre specifika instruktioner":
1. Man ska visa respekt åt framställningar av Tathâgata (dvs. Buddha), oavsett om dessa framställningar består av lera eller dyrbara material. De representerar den verklige och mycket dyrbare Buddha".
2. "Man ska visa respekt inför de samlade buddhistiska skrifterna, eftersom de representerar den dyrbara Dharma." (I praktiken betyder det att ex. inte lägga Dharmatexter på golvet eller att trampa på dem. De ska alltid förvaras på ett högt och rent ställe).
3. "Man ska visa respekt åt de buddhistiska dräkterna (ex. munkars och nunnors rober) eftersom de representerar den dyrbara Sangha." (citat ur Gems of Dharma, Jewels of Freedom, s. 111, Three specific instructions).
Ven. Chögyam Trungpa en modern, numera avliden tibetansk meditationsmästare, fäster också stor vikt vid tillflykten och skriver bl.a. i en uppsats i ämnet: "I den buddhistiska traditionen handlar tillflykten om att vakna upp ur förblindelsen och att hänge sig åt vakenheten. Tillflykten handlar om att förpliktiga sig, men det handlar också om öppenhet och frihet. Genom tillflyktslöftet förpliktigar vi oss åt friheten. Vi har en tendens att hänge oss åt allehanda fascinerande ting och självbedrägerier, men ingenting berör oss egentligen på djupet. Hela vår livserfarenhet, oavsett om det handlar om spiritualitet eller något annat är i grund och botten endast till intet förpliktigande krafsande på ytan. Genom att avlägga tillflyktslöftet slutar vi att ranta runt i det spirituella snabbköpet. Vi fattar beslutet att för resten av vårt liv hålla oss till en väg. När vi tar tillflykt ingår vi en förbindelse med den buddhistiska vägen. Det är inte enbart det enklaste utan även en mycket praktisk lösning. Från och med nu går vi på den här bestämda vägen som utpekades och utarbetades av Buddha och sedan av hans efterföljare. Här har vi en strategi och en tradition. En väg till utveckling. Nu slipper vi att springa efter än den ene än den andre! (citat ur Chogyam Trungpa: Das Herz des Buddha, s. 95 och 96. Engelsk titel: The Heart of the Buddha. Shambala Publications 1991).
Alla citat som nämnts i denna artikel visar hur viktigt tillflykten ansågs och anses vara. Om vi verkligen kan öppna oss totalt om bara för ett ögonblick under själva tillflykts-ceremonin, då är det redan en kort erfarenhet av befrielsens smak, där sinnet inte hittar något ställe att klänga fast vid.
Jag upplever tillflykten även som en nyckel som öppnar porten till begeistringens trädgård som oftast är det första vi inträder i när vi börjar närma oss Buddhas lära. Ur trädgården leder sedan vägen som måste påbörjas av oss själva. Vägen leder genom öknar och oaser, förbi kalla bergstoppar och fruktbara dalgångar tillbaks till begeistringens trädgård som då kanske har blivit till Upplysningens trädgård för oss. Här inser vi att vi egentligen inte har lämnat den, men ändå - nu först påbörjar vi på allvar vägen "för mångas välgång, för mångas lycka, av medkänsla med världen". Sarvamangalam!
Ven. Dharmavajra
Dharmâcârya ÂMM
(Alla nämnda citat har av författaren översatts från engelska och tyska.)
Till toppen av sidan
|
Bhikku oder Bhikkuni?
von Dharmavajra
|
Bhikkhu oder Bhikkunî heutzutage - oder gar nicht?
Dieser Betrachtung sei ein Zitat aus dem Lehrtext "Zierden der Jüngerschaft" (Anguttara Nikaya 4, 1.kap., 7) vorangestellt, dass wir öfter im Auge behalten sollten:
"Vier Menschen, ihr Mönche, sind Zierden der Jüngerschaft, sofern sie weise sind, beherrscht, erfahren, zuversichtlich, Kenner der Lehre und dem rechten Pfad der Lehre folgend. Welche sind diese vier? Der Mönch, die Nonne, der Laienjünger, die Laienjüngerin, sofern sie weise sind, beherrscht, erfahren, zuversichtlich, wissensreich, Kenner der Lehre und dem rechten Pfad der Lehre folgend. Diese sind Zierden der Jüngerschaft." (Zitat etwas verkürzt)
Diese vier Zierden der Jüngerschaft nennt man auch Caturvarga, die vier Leuchten des Sangha. Hier betont der Buddha in seiner Lehrrede vor den Mönchen, dass eben nicht nur Mönche und Nonnen von ihm als ernsthaft Praktizierende angesehen wurden, sonder auch Haushälter, sofern sie ernsthaft dem Weg der Lehre folgen.
Zu Buddha Shakyamunis Zeit war es sicher so, dass erst der in die Hauslosigkeit Gegangene die richtigen Voraussetzungen für die Praxis der Lehre schaffen konnte. Die Menschen waren sehr eingebunden in ihr soziales Netzwerk mit Arbeit, Ehe und Verpflichtungen innerhalb der Grossfamilie, dass es schwierig war, genügend Zeit für Meditation, Ritual und Studien zu haben.
Seit 1981 bin ich viel in Asien herumgereist und habe dabei feststellen können, dass es sich auch heute dort kaum anders verhält. Reist man in Indien, Nepal und Thailand herum, wird einem erst klar wie lang die Arbeitstage der Menschen sind, die meisten haben auch Familie. Da bleibt nicht viel oder gar keine "Freizeit" übrig. Auch in Thailand, wo es im Grunde genommen immer noch üblich ist, dass ein junger Mann einige Monate im Kloster als Mönch verbringen sollte, fängt diese Tradition an zu zerbröckeln, teils wegen der Versuchungen des westlichen "Lebensstandards", teils wegen wachsender Kritik am Mönchssangha und teils weil sich der mehrmonatige Aufenthalt im Kloster heutzutage negativ auf die Möglichkeiten zur beruflichen Karriere auswirken kann.
In den Ländern Europas und in Nordamerika leben wir heute ein bedeutend mehr individuell geprägtes Leben, dass dem Einzelnen Zeit lässt, seinen Freizeitinteressen nachzugehen. In Malmö, in Schweden, wo ich wohne, bilden die Alleinstehenden laut Statistik nunmehr 70% der Haushalte. Wir arbeiten im Durchschnitt bei weitem nicht so viele Stunden wie sehr viele Arbeitnehmer in Asien. Mit diesen Voraussetzungen kann der Weg des Dharma hier anders gegangen werden. Nicht nur die Praxis als Bhikku oder Bhikkunî, sondern insbesondere der Weg des Upâsaka und der Upasîkâ haben hier eine ganz andere Aktualität gewonnen.
Für Mönche und Nonnen braucht man Klöster oder Wohnungen, und was den Theravâda betrifft Möglichkeiten zum Bettelgang. Es gibt nun buddhistische Klöster in Europa, und für den Bettelgang hat man z.B. in England ein funktionierendes Modell gefunden, aber es ist schwieriger als in Asien, denn in den meisten Ländern Westeuropas es es verboten und wird als Bettelei gesehen, wenn ein Mönch von Tür zu Tür gehen würde um Essen zu erbitten. Gebäude und Grundstücke für Klöster müssen angeschafft und unterhalten werden und Menschen sich zu regelmässigen Spenden von Essen und Geld bereiterklären. Wie viele von uns sicher gemerkt haben, ist die Tradition des Gebens (Dâna) unter westlichen Buddhisten noch nicht sehr verbreitet, und schon gar nicht unter der Allgemeinheit. Die Voraussetzungen zur monastischen Praxis sind deshalb noch nicht die besten, und bisher können wir noch gar nicht abschätzen, ob es jemals so sein wird. Die Pflanze des Dharma ist bei uns noch sehr jung und pflegebedürftig!
Somit bietet sich die Praxis als Laienjünger/in geradezu an, und niemand von uns kann sagen, wir hätten nicht genügend Zeit, Familien mit kleinen Kindern vielleicht ausgenommen. Jeder von uns setzt selbst die Prioritäten für unsere Freizeit, und wir haben die Verantwortung für das, was wir tun: fernsehen und Fitness-Studio oder Praxis des Dharma - um es etwas polemisch auszudrücken; obwohl diese Prioritäten einander nicht ausschliessen. "Weise, beherrscht, zuversichtlich, wissensreich, Kenner der Lehre….." ermahnt uns der Lehrtext zu sein. Falls wir davon etwas integriert haben, wird es uns sicher nicht schwerfallen eine Balance in unserem Leben zu schaffen zwischen Arbeit, Familie, Praxis des Dharma und gelegentlichen anderen Interessen, die so allmählich immer mehr von unserer Praxis des Dharma durchdrungen und ergänzt werden.
In meiner persönlichen Praxis des Dharma seit 1981 habe ich mir einige Male die Frage gestellt, und die Lust verspürt, ob ich nicht zumindestens einige Jahre als Mönch praktizieren sollte. Da ich jedoch seit vielen Jahren in einer festen Beziehung lebe, fand ich es nicht richtig, einfach zu gehen, nur weil man nun andere Interessen bekommen hat. Auch mit dem Gedanken an Metta und Karuna ist es mir nicht möglich gewesen, einen Menschen, den man liebt, einfach zu verlassen. Das ist meine persönliche Wahl, man kann auch anders entscheiden, aber hier muss jeder seine eigene Wahl treffen in Verantwortung vor sich selber und anderen.
Es wird immer Menschen geben, für die eine monastische Praxis die beste ist, in Asien sowohl wie auch bei uns. So wird es auch immer Menschen geben, für die es richtiger ist den Weg des Buddha als Upasîkâ oder Upâsaka zu gehen, in Asien sowohl wie auch bei uns. Die eine Form der Praxis schliesst die andere nicht aus. Also kein entweder oder, sonder sowohl als auch. Genauso, wie es der Buddha selbst im Lehrtext dargestellt hat:
"Vier Menschen, ihr Mönche, sind Zierden der Jüngerschaft…… Welche vier? Der Mönch, die Nonne, der Laienjünger, die Laienjüngerin, sofern sie weise sind, beherrscht, erfahren, zuversichtlich, wissensreich, Kenner der Lehre und dem rechten Pfad der Lehre folgend…"
Lasst uns erneut aufbrechen um dieses Ideal zu verwirklichen. Sarvamangalam!
Till toppen av sidan
|
Some glimpses of Buddhist Tantra
by Dharmavajra
|
Tantra
is a living tradition and therefore we try to present the living tantra first in an attempt to open the door to tantra a little bit. At the end there will be a short overview over the history of tantra.
Tantra is a radical application of the philosophies of Yogâcâra and Madhyamaka within Mahâyâna Buddhism as well as a teaching about emptiness (shûnyatâ). That stands for emptiness of self-existence and the fullness of all possibilities. Tantra cannot be understood without knowledge of Mahâyana-Buddhism and the experience that comes from its practice. Mahâyâna and Tantra rest on the platform of the older forms of Buddhism, teaching us to develop mindfulness, attentiveness, ethical recommendations, as well as love and compassion with all living beings. The practice of meditation and studies about these tenets might develop insight and wisdom. Wisdom and compassion are integral parts of all practice within all forms of Buddhism. Tantra is a part of Vajrayâna Buddhism, that means the Diamond Vessel. The word Yâna means also a raft, because the raft can help us to cross safely the wild currents of life. But we ourselves have to build the raft! Furthermore we must row and navigate the raft! Sometimes we need the help and blessing of a guide, the gûrû, but we still have to do the practice by ourselves.
The practice of tantra integrates everything we are, that means body, speech and mind, our daily life, work and our spiritual practice. It should become one. The masters of tantra are known for using quite chocking methods in order to get their students to the point where they might break through the wall of concepts and ideas. There are many similarities between tantra and Zen-buddhism.
The philosophy of Yogacâra teaches us - in this context expressed in an abbreviated and incomplete way - that we are creating "our world" the whole time by sense impressions, thoughts and memories. No "world" is exactly like the other because we are quite different from each other as people. We are overrun by sense impressions from the "outside" and thoughts from the "inside". As this is going on the Tantric masters teach us to consciously create and use sense impressions in order to realize deeper layers of consciousness by means of meditation. Tantric practice uses very often meditations about visual impressions and associations about these visualisations being created by us, and in the end the visual impressions have to be dissolved. We must let go of them in the same way as we have to let go of everything else. Tantric meditations teach us - as well as the other forms of Buddhism - that we exist within a world of constant change (sabbé sankhâra anicca). That is one of the crucial points the historical Buddha Shakyamuni wanted us to realize.
Let us now look at some texts confirming these ideas:
"No mortification of the flesh, no fasting, no rituals, no ritual bath or purification exercises. We don't need to observe rules and regulations within society. You shouldn't venerate idols of wood or clay. You should rather venerate your own body. All gods exist within it."
(from the text Advayasiddhi by Mahâsiddhî Lakshminkârâ, ca. 800 CE. Quotation from Das indische Vajrayâna, 2003, page 7 by Ven. Advayavajra)
"Come, Kalamas. Do not go upon what has been acquired by repeated hearing; nor upon tradition; nor upon rumours; nor upon what is in a scripture; nor upon surmise; nor upon an axiom; nor upon specious reasoning; nor upon a bias towards a notion that has been pondered over; nor upon another's seeming ability; nor upon the consideration 'The monk is our teacher.' Kalamas, when you yourselves know: 'These things are good; these things are not to be blamed; these things are praised by the wise; undertaken and observed, these things lead to benefit and happiness,' enter on and abide in them."
(Kalama Sutta, Anguttara Nikâya 3, 65 - from the Pali Kanon)
" If you cling at something, be it corporality or all-knowing, then you should view it as an expression of demons."
(from the chapter on demons in the Pancavimsatisahasrikâ-prajnâparamîtâ-sûtra / Teaching about the completion of wisdom in 25000 slokas (verses). To be found in the prajnâparamîtâ-litterature of Mahâyâna-buddhism)
"I bow in veneration to the Dharma, which develops in such a way that the three gates of liberation (1. emptiness/shunyatâ, 2. freedom from marks (anicca, dukkha, anatta / constant change, unsatisfactoriness, no inherent self-existence), 3. freedom from wishes) are not blocked by the need to overcome the 84000 heaps of polluted thoughts (klesa)".
(quotation from Zi Byed Chos'Byun / the ornaments of Liberation /Der Schmuck der Befreiung- Die Geschichte der Zi byed- und gCod-Schule des tibetischen Buddhismus. Verlag Harrassowitz - Wiesbaden 1993, page 117)
What is the meaning of the word "tantra"?
It derives from the Sanskrit word TAN = fabric and TRA from TR (pronounced trii) = to do, to fullfill, to transgress, to overcome, to save oneself, to save etc. In vedic Sanskrit it even means loom. But it is you yourself in the process of weaving!
It also means sûtra (teachings) and tantra being interconnected because tantra can be understood and practised only if one has understood and practiced something of the preliminaries of Buddhist teachings, and if one has gained some experience in basic Buddhist meditation.
Vajrayâna-buddhism being the last development of Mahâyâna Buddhism has received its name from the word vajra = Indra's thunderbolt (remember even the hammer of the Nordic god Thor), diamond, emptiness of self-existence and insubstantiality as well as thunderstorm of tropical rain crushing all hindrances, creating preconditions for new life. Diamonds cut through other materials without being crushed. In other words, Vajarayâna helps us to cut through the veils of ignorance and illusion which prevent us from getting a clear view. But we ourselves are rising these hindrances! The vajra is a ritual object in the practice of Vajrayânâ, and it also stands for the use of right methods (upâya) which means unending compassion with all living beings.
Tantra uses certain elements for practice:
A) Mudrâ (Sanskrit: seal, but here it means postures of the body)
B) Mantra (Sanskrit: manas (the mind) + tr = tra = here it means tool, a tool for the mind)
C) Mandala (Sanskrit: a diagram for meditation in given forms)
D) Sâdhanâ (Sanskrit: meditation upon visualisations and energy-channels)
Mudrâ means bodily postures supporting ones meditation.
Mantra is a combination of words or syllables that have a meaning but even physical waves. It has an influence on our psyche. In the beginning the path of Tantra (tantrayâna) was the path of mantra (mantrayâna). There are short mantras and longer ones, often called dhârani. In its early development such a dhârani was a condensation of a sublime teaching in a few points in order to establish the emotional background of a visualisation practice. Later on dhâranis developed into a principal of irrationality helping us to overcome and go beyond all concepts and words. One example of this is the Heart Sûtra. Dhârani and mantra should bring about associations, they should be inspiring, arouse joy and rapture, leading us beyond logical thinking.
Mandala or yantra. From the beginning they were geometrical forms as an expression of the five elements, but in tantra there is a sixth element - the mind. The mandala developed into precise maps over certain visualisation-practice. The mandala has always a circumference and a centre. Remember the mandalas of coloured sand made by Tibetan munks in different places all over the world. It has been created several times in Sweden, eg. Lund, Malmö and Gothenburg. These sand-mandalas are very beautiful, but after the teachings and the initiations are completed, the mandalas are to be dissolved and the sand is given into the nearest river with a certain ritual. Nothing ever stays unchanged.
Sâdhanâ is the expression for a visualisation practice using a mandala or energy channels in the body. On certain levels it has to do with two energy channels around one central channel as well as energy centres in the body (chackras). Visualisation practice involves male or female forms, or shows man and woman in sexual unity, that means male and female energies have to be united. The forms can be peaceful or wrathful. But, please, don't try to start visualisation practice on your own! One needs a qualified teacher which one has known for quite some time. It needs also preparatory exercises as well as thorough practice of basic Buddhist meditation and ethical conduct. Most of the sadhanâs are transmitted in connection with a tantric initiation (Sanskrit: abisheka, Tibetan: wangkur). The precondition for such an initiation is the Going for Refuge to Buddha, Dharma and Sangha. In other words, one has converted to Buddhism. Sometimes teachers transmit basic sadhanâs without initiation to give the adept the opportunity to see for oneself if the practice of sadhanâ is a useful method of meditation or not. The more complex sadhanâs are always given in connection with certain vows to be kept strictly.
Tantric meditation has mainly 4 different levels:
1. Kriya-tantra
2. Carya-tantra
3. Yoga-tantra
4. Antuttarayoga-tantra
The Nyingma-school (the oldest form of Tibetan Buddhism) has 3 more levels: mahâyoga, anuyoga and atiyoga (dzog-chen). These three levels have the allpervading purity and awareness of the mind as its starting point for meditation.
One of the tantric systems of visualisation practice is the mandala about the 5 meditation-buddhas (they are correctly called Dhyani-Buddhas or Tathâgatas). It can be practised as a whole or one uses one part of it at a time. The practice also involves the different levels of tantric practice.
But these systems are like a stream. As soon as we are trying to stick to one system and cling to it, then we are stuck and miss the crucial point. Tantra is practicised here and now as a system of change and development. It cannot be tied down. Experience is nothing but shit, if the experience is not made by yourself. So - if you meet the Buddha on the road, kill him, because otherwise you put the concept of Buddha between yourself and your experience. But this is only possible after having gained a lot of insight, compassion and experience on the Noble Path of the Buddha. The Buddha and Buddhist teachers are pointing the Way, they point into a certain direction, but we have to walk on the Path ourselves. We have to release our creativity when practising tantric meditation. Otherwise we are repeating just a given picture and that would be the death of our tantric meditation. We must turn tantric practice into a living experience.
The concept of constant change is also expressed through the meditation about different centres of energy in the body, beginning with the centre at the end of the spine until the centre on the top of the head. However, there is a difference between Hindu and Buddhist tantra:
|
| Hindu tantra |
| 7 energy-centres |
| One physiological system where every centre has a certain number of petals The system is static and every centre is connected with a certain element (earth, water, fire etc.) |
| Buddhist tantra |
| 5 energy-centres |
(root-centre
and the centre in the stomach
have become one as well as
the two centres in the head.
A changing psychological system where the same centre can have different functions. Different "gods" and different mantras can be visualised and used in connection with the
same centre according to the
different systems of tantra.
|
The practice of tantric meditation can also be viewed under 3 different headlines:
Basis/ground = that are we ourselves.
Meditation = cleans the basis/ground
Fruit = Mahâsukha (the great bliss, that means Enlightenment) = a state of mind as a result of tantric practice. Within the Sakya-school of Tibetan Buddhism the teachings are about Path and Fruit (lam.dre) in connection with the practice of tantra.
All this might seem quite confusing. But tantra - in spite of its complexity and diversity - wants to guide us back to onepointedness and unity. Zen Buddhism is trying to do the same from a different angle. We shall be aware of here and now, directly experiencing reality as it is (yatha bhutam) without interpretations and recollections which distort our experience here and now. We have to work with our emotions, but in a controlled way. The emotions should not overwhelm us, and they must be genuine. It is not a question of intellectual work-out. Remember the word of the Buddha: "where all elements of reality (dhammas) have been dissolved, even the paths of language and speech have been dissolved" (sabbhesu dhammesu samûhatesu, samûhata vadapathâ pi sabbeti. - From Sutta Nipâta, vers 1076).
Tantra wants to provide an explanation of existence , how to approach it, and tantra wants to show us a practical way of practice to realize the innermost nature of life. The living dialog between teacher (gûrû) and student (chela) is very important. No common explanations will do. In working together teacher and student are striving to come to that point where the devision between subject and object has been overcome. These ideas get there practical implications in the so called Gûrû-yoga, a unity in meditation between teacher and student.
All these methods of meditation don't get you anywhere if one only wishes to meditate for oneself and change just for the benefit of oneself. The starting point of all Mahâyâna-Buddhism is the insight that we are not isolated beings, instead all life is interconnected. Therefore we wish to meditate and bring about change for the benefit of all living beings. This idea can be expressed in a tantric verse:
I go to the guru and the Three Jewels (Buddha, Dharma, Sangha) as my Refuge.
I visualise myself as godhead, using vajra and bell, bringing forth offerings.
I keep the teachings of sutra and tantra and abstain from unwholesome acts. Instead I strive to accumulate wholesome acts.
I want to train in the four points of giving: the gift of material goods, the gift of protection, the gift of Dharma and the gift of unconditional love.
May I liberate all living beings in this way!
(from the Kalachackra-tantra)
Tantric elements have always existed within Buddhism as well as the intention to develop love and compassion for all living beings. Within the older forms of Buddhism we find the paritta-verses. These are formulas for protection meant to prevent sickness and everything that binds us and threatens us. We find simple visualisations (Katina) and formulations already pointing to later developments within Yogacâra and Madhyamaka. But we should never forget the first verse in one of the oldest formulations of the Buddha's teaching, the Dhammapâda:
Mind always comes first
Mind is the primer of all things initiated
By thought of mind are all phenomena formed
So - if with good intention one thinks, speaks or acts
Joy surely follows one like the never-leaving shadow.
However!
-if with evil intention one thinks, speaks or acts
Pain certainly follows one like the wheel follow the cart.
An alternative translation from Pali into English goes as follows:
We are what we think,
All that we are arises with our thoughts.
With our thoughts we make the world.
Speak or act with impure mind
And trouble will follow you
As the wheel follows the ox that draws the cart.
(from The Dhammapada - New Rendering, Wildwood House, London, page 3).
Summing this up we could say tantra uses all our energies, our positive and negative emotions and skills. The training tries to convert these emotions and skills into tools on the path to Enlightenment. The restless mind is to be engaged before it can become calm and clear.
Short overview over the history of tantra:
Tantric teachings can be found within Hinduism, Buddhism, Jainism and Taoism. A very good exhibition about tantra is on display at the National Museum in New Delhi. It can really be recommended for all interested in the subject.
In earlier times tantric teachings have always been given orally in connection with an initiation. That is the case even today, even if there are lots of books about tantra to be found in bookstalls and on the internet. In these books the most essential is not always put down, instead it has to be transmitted by an experienced teacher (gûrû). These teachings are guarded by certain secrecy to prevent them from being misused. Before entering the path of tantra one has to be really familiar with Buddhist philosophy and meditation. Tantric methods can have quite powerful effects, and the soil has to be prepared before the seeds of tantra can grow.
Tantra has been developed through several thousand years. It existed already during Vedic times in India. Around 3000 years BC the Indus-culture (Harappa and Mohenjodaro) was already in the decline. The division of people into casts existed probably at that time. In this Indus culture small statues have been found who indicate that kind of tantric/shamanistic practice existed already at that time.
At that point a short digression has to be made in order to understand later features of Buddhist tantra:
When the arian tribes conquered India and the native Indus-culture from the north, they carried with them a fertility-cult around a male godhead called Pushupatinâth = Lord of the animals. He had animal horns on his head as often found with certain shamanistic cults amongst Mongols and native Americans. This roll was transferred to the Hindu god Shiva. In Kathmandu in Nepal there is one of the holiest sites of Hinduism dedicated to the worship of Shiva as Pashupatinâth. Around this godhead many goddesses exist with big breasts, vulva and kauri-shell. All this are symbols of fertility. In the ceremonies of Hinduism Shiva lingam (the phallus of Shiva) and yoni (the vulva of the goddess) play an important roll. In the beginning Shiva lingam was representing fire and yoni symbolised water. Offerings are made to Shiva lingam including fire-ceremonies.
In Buddhist tantra on the level of anuttarayogatantra all initiations are preceded by a fire-ceremony, called agni-hotra (agni = fire and the god of fire). But in this case the meaning has been transferred onto a psychological level. The great offer and the great miracle is the transformation of the mind until it reaches even deeper insight into the nature of life! According to the scientist Glasenapp the most important elements in Buddhist tantra existed already 300 CE.
Buddhist tantra has been influenced by the following:
A) The teachings of the Buddha, early visualisation exercises (kasina) and protection mantras (paritta).
B) Hatha yoga and the Hindu philosophy of Samkhya.
C) Mystery-cults which spread from the Mediteranien to far away China via the silk-road.
In India tantra developed mostly in Bengal and Kashmir. From these places it spread to Tibet, China and Japan. In India, however, tantra was never systematized. That happened first in Japan by Dengyo Daishi (767-822 CE), the founder of the Tendai-school, and Kobo Daishi (774-835), the founder of the Shingon-school of Japanese Buddhism, that is the Japanese tantric Buddhism.
In Tibet tantric teachings were brought into a system first by the Nyingma-school (the older school) around 800 CE. Their tantric teachings were transmitted by Padmasambhâva, Vimalmîtra and Vairochana. The Nyingma-school had many lay-practitioners and therefore they survived on a larger scale the prosecutions of the Buddhists in Tibet during 836-842 CE.
The next systematization was done by the Sakya-school, foundet 1073 CE. One of the teachers of this school, Ven. Phagspa, became the gûrû of Kublai Khan in China.
The Kargyudpa-school and its founder Gampopa as well as the Gelugpa-school under Tsongkhapa also systemized and developed the tantric teachings, around 1000 - 1400 CE.
Over the centuries 3 great tantric systems came into being:
A) Mahâyogatantra (fathertantra) eg. Guhyasamaja (the secret vow)
B) Anuyogatantra (mothertantra) eg. Hejvajra (an aspect of meditation)
C) Atiyogatantra (advaya = not 2) eg. Kalachackra from around 1000-1200 CE.
This is the latest great system of Buddhist tantra.
Mahâyogatantra strives to develop infinite compassion with all living beings (Mahâkarunâ).
Anuyogatanra strives to develop the great bliss (Mahâsukha) or the Clear Light (Ösel in Tibetan).
Atiyogatantra strives to combine the two systems by developing unity in the Mind (Mahâmudrâ). The word mind here stands for the cosmic dimension and not the individual mind.
At this point we are apt to ask ourselves why we should need all these tantric systems. It has to do with the diversity of human beings. Like different forms of psychotherapy a tantric system can be useful for one person but another person should not at all meditate on that system but should be initiated into another one. It depends on ones individual disposition. The choice is made by ones teacher (gûrû) who has to be familiar with tantric practice through many years of confident practice. In addition to that he must have permission to teach tantra.
Tantra was spread from India to China, Tibet, Mongolia, Korea and Japan, but could never really grow deep roots in China itself. Just nowadays many Chinese people in Taiwan and mainland China have become interested in the theory and practice of Tibetan Buddhism and tantra.
Concluding this brief outline, you'll find the names of some of the great practitioners of tantra through the ages:
Kobo Daishi (Jap. Tantra) (774-835) CE
Tilopa (989-1069)
Naropa (956-1040)
Milarepa (1025-1135)
Machig Labdrön (a woman) (1055-1145)
Gampopa (1079-1153)
Jomo Memo (a woman) (1248-1283)
Tsongkhapa (1357-1419)
Dudjom Rinpoche (1904-1987)
Drikung Khandro (a woman) (ca. 1927-1979)
Dilgo Kyentse Rinopoche (1910-1991)
Chhime Rigdzin Rinpoche (1922-2002)
Thrangu Rinpoche (1933 - )
Khandro Rinpoche (a woman) (1967 - )
James Low (belongs to the Nyingma-school. He lives in London)
Shifu Nagaboshi Tomio (Terence Dukes) (1946-2005)
Master of Shingon-Buddhism. He lived and taught in England.
May this brief outline about tantra be an inspiration to look deeper into the teaching of the Buddha and the teachings of Buddhist tantra. Maybe some readers may even set out on the path of its fascinating practice. Any errors in this text are solely my fault.
May the Teaching of the Buddha be a clear light shining in the darkness of our times for the benefit of all living beings.
Compiled by Dharmavajra D. Schultze
Yi Gah Chö Dzong
Copyright:
Detlef Schultze
Ormvråksgatan 12
215 62 Malmö / Sweden
Till toppen av sidan
Sukha
von Dharmavajra
|
Sukha - einige persönliche Reflexionen
Wenn wir uns dem Begriff Sukha (Glück) nähern wollen, ist es nützlich sich die ursprüngliche Bedeutung anzusehen. Ein Wort, das aus zwei Silben besteht:
Sú = gut, wohl und Khà = Achsenloch
In einem gut funktionierenden Achsenloch läuft die Radnabe eines Streitwagens ungehindert, und der Streitwagen konnte von Pferden gezogen losrasen. So steht das Wort Sukha von Anfang an für das unbehinderte Fliessen und nicht nur für das Wort Glück, als das wir es heute auffassen.
Die Begriffe Sukha und Dukkha, also Glück und Leiden, kommen aus dem vedischen und klassischen Sanskrit, mit anderen Worten lange bevor Pali entstanden ist. Es ist oft interessant sich die ursprünglichen Wortbedeutungen anzusehen, denn dann zeigen sich andere Facetten des gleichen Wortes. Auch im Sanskrit bedeutete später Sukha und Dukkha Glück und Leiden. Aber anfänglich war es eben auch die frei sich bewegende Achse im Achsenloch eines Streitwagens gemeint, oder im anderen Falle die nicht frei sich bewegende Achse im Achsenloch. Mit anderen Worten freies Fliessen in dem einen Fall und starkes Gebremstsein und Gehemmtsein im anderen Fall.
Sukha ist somit das Gegenteil von Dukkha (Leiden), dem Gebremstsein nämlich, dem Leiden, dem Unzufriedengestelltsein. Aber ist es nicht oft die innere Einstellung zum Unzufriedengestelltsein das uns Situationen verschieden erleben lässt?
Im strikt buddhistischen Sinne muss Sukha gewiss das Freisein von Hass, Gier und Verblendung sein. Es ist auch eines der 3 Gefühle und kann körperlich wie geistig sein. Als das Gegenteil von Sukha wird auch Dukkha gesehen in Form der fünf Bestandteile einer Person (Khandha) und Sukha definiert sich dann als das Resultat des Achtfachen Pfades. Weiter berichten die Texte von den vier Perversionen und dazu gehört die Verdrehung der Wahrnehmung (sanna-vipallâsa) sowie sukha-sanna, d.h. Glück wahrzunehmen in dem, was eigentlich leidvoll ist (dukkha-sukha-sanna) - und damit ist eigentlich jede Form der Existenz gemeint (Anguttara Nikaya 4:49). Sukha ist auch eine Empfindung die im 3. Jhana auftritt.
Für die verschiedenen Arten von Sukha gibt es natürlich Termini auf Sanskrit und Pali, aber all das kann sehr theoretisch werden, und das ist nicht die Absicht meiner persönlichen Reflexionen. Kontemplationen über die hier kurz genannten Aspekte des Weges mag eine Stütze für den Mönch oder die Nonne sein. Auf dem Weg des Haushälters empfinde ich, dass die Definition des Freiseins von Hass, Gier und Verblendung hilfreicher ist.
Aber sind wir nicht immer noch weit davon entfernt, die Menschheit als solche aber auch viele von uns Einzelnen, trotz unserer buddhistischen Praxis?
Als Buddhisten haben wir in unserem Leben das Glück gehabt - sicherlich auf Grund günstiger karmischer Umstände - der Buddhalehre zu begegnen. Das ist ein grosses Glück, das uns auch Vertrauen erleben lässt. Neulich bei guten Freunden in Deutschland, habe ich an einem Retreat einer anderen Tradition teilgenommen und bin auf folgenden Vers gestossen:
Nimm jede Erfahrung,
gleichgültig wie sie ist,
mit Gleichmut und Hingabe.
Und habe immerzu Vertrauen.
Jede deiner Erfahrungen entspricht
höchster Weisheit.
Ich glaube es ist wichtig, dieses Vertrauen im Leben zuzulassen. Der Buddha forderte nie blinden Glauben, jedoch Vertrauen (Sraddha) von seinen Anhängern als Voraussetzung für jede Praxis auf dem Weg des Dharma. Dieses Glück von der Löwenpranke getroffen worden zu sein gibt unserem Leben eine Richtung, und ich empfinde es so, dass es uns auch Dukkha anders erleben lässt.
Etwas provozierend möchte ich eigentlich sagen, das Sukha auch Dukkha in sich enthält; denn vom Standpunkt des Alltagslebens (samvrtti-satya) ist das Gehen auf dem Weg des Buddha - so froh wir darüber auch sein mögen - nicht frei von unzufriedenstellenden und leidvollen Stunden. Aber gemessen am Glück die Lehre kennengelernt zu haben und sie praktizieren zu dürfen, wiegen die leidvollen Erlebnisse im eigenen Leben weniger schwer, relativieren sich und können leichter überwunden und ertragen werden. Und damit haften wir weniger an ihnen!
Natürlich sind Krankheit, Alter, Tod, Getrenntsein von Lieben, Zusammensein mit Unlieben leidvoll; andererseits leben wir in Ländern wo wir die heilende Kraft der Dharma-Praxis in unserem Leben anwenden können ohne z.B. verfolgt, umgebracht oder ins Gefängnis geworfen zu werden. So kann sich zumindest unsere Einstellung zu Alter, Krankheit und Tod durch das Werkzeug der Dharma-Praxis verändern. Das ist doch wohl auch Glück!
Erinnern wir uns an die Belehrung aus dem Pali-Kanon von der Mutter, die mit ihrem toten Kind im Arm zum Buddha kam und das Kind nicht loslassen konnte und über seinen Tod nicht hinwegkam. Der Buddha führte sie sehr sanft zur Einsicht, einfach indem er sie bat aus jedem Haushalt in der Umgebung in dem niemand gestorben war einen Senfsamen zu bringen, was ihr nicht gelungen ist, sie aber zur Einsicht führte, dass sie nicht allein mit ihrer Trauer war.
Im Mahâyâna und Tantra geht man noch einen Schritt weiter, was Sukha betrifft. Die Chiffre "Mahasukha" steht hier für das grosse Glück, das grosse Erleben des Durchbruchs zur völligen Erleuchtung eines Buddha (Samyaksambodhi). Also nicht immer nur das Reden vom Leiden und der Vergänglichkeit, was die Lehre des Buddha in den Augen vieler Menschen zu einer lebensverneinenden, pessimistischen Religion abgestempelt hat.
Leiden/Unzufriedengestelltsein ist da, gewiss. Aber ohne die Veränderlichkeit (Anicca) keine Veränderung, weder zum Positiven noch zum Negativen. So kann auch die Veränderlichkeit als Glück gesehen werden; denn ohne sie gäbe es keine Erleuchtung. Zugegeben, es ist nicht leicht sich dies immer vor Augen zu halten, wenn wir grossen Schwierigkeiten im Leben begegnen, wenn z.B. die ganze Existenz vieler Familien durch Feuersbrunst vernichtet wird, wie kürzlich in Australien geschehen. Oder wenn wir tiefe Trauer über den Verlust eines Menschen oder Tieres empfinden, oder wenn die Erfahrung intensiver Liebe zu jemanden unerfüllt bleibt. Obwohl Liebe auf der sehr menschlichen Ebene auch meistens ein Festhaltenwollen (Vedanâ, Tanhâ, Upadâna) beinhaltet. Aber vielleicht gibt uns nach einiger Zeit die Praxis des Dharma genügend Kraft weiterzugehen und Loszulassen.
Für mich bedeutet Sukha eben das Glück einer mehr umfassenden Einstellung zum Leben, nicht hin-und-her-geworfen zu werden von den Gefühlen und Geschehnissen des täglichen Lebens, zuhause und im Beruf. Sukha ist für mich auch die Dankbarkeit. Sich verbeugen zu können und ja zu sagen zu verschiedenen Erfahrungen, freudigen wie schmerzlichen. Danke sagen zu können für das, was im Moment bei einem ist. Materielle wie immaterielle Güter. Aus allen Situationen können wir lernen.
Jemand sagte mal, Dankbarkeit sei der Schlüssel zu den Schätzen des Universums. Da liegt viel Weisheit drin. Sukha ist auch ein sich öffnen können für Liebe und Reichtum im eigenen Leben auch wenn wir um die Veränderlichkeit wissen, und das ein zu sehr Festhaltenwollen oft Liebe und Reichtum ins Gegenteil verkehrt.
Abschliessend möchte ich mir erlauben einige Zitate aus den buddhistischen Schriften anzuführen, die hilfreich sind zum Verständnis von Sukha:
Es gibt kein grösseres Glück als den inneren Frieden.
(Dhammapâda, Vers 202)
Von Freude erfülltes Glück gibt es und das Glück des Gleichmuts (frei von den Begrenzungen des Egos), aber das Glück des Gleichmuts ist das höhere Wohlbefinden.
(Anguttara Nikaya, 2:7:9)
Der findet Glückseligkeit in der Lehre des Erwachten, der erkennt, dass das wahre Wesen des Dharma Frieden ist.
(Siksâ-samuccaya 14)
Und wieder zur Praxis:
Es gibt ein höheres Glück und ein reineres Wohlbefinden als das Glück der Sinnenbefriedigung. Und worin besteht das? Da verweilt einer fern von Begierden, fern von unheilsamen Dingen, mit gesammeltem Denken in der aus Abgeschiedenheit geborenen Seligkeit der ersten (meditativen) Versenkung (Dhyâna). Das ist ein höheres Glück und reineres Wohlbefinden als das Glück der Sinnenbefriedigung.
(Majjhima Nikaya 75)
Glück ergibt sich eben aus dem Gehen eines meditativen Weges in allen seinen Facetten. Lasst uns also Wanderer bleiben!
Till toppen av sidan
|
|
| | |
